En smärre form av gåshudssjuka och ståpäls drabbade mig när spelarna vandrade in på arenan och när Sverigefansen sjöng nationalsången. Ståtligt och enastående.
Matchen började på sämsta tänkbara sätt. Sverige såg lätt vilsna ut i positionerna stundtals och svårast av alla verkade Mikael Nilsson ha.
Sverige är bättre än Spanien i luftrummet och ska nyttja detta vid fasta situationer. Vilken mardröm att då inte vara beredd på en hörnvariant av Spanien som gick ut på att inte ha bollen i luften.
0-1 i 16:e (tror jag) minuten och jag blev riktigt orolig i soffan. Dino låg och mys bredvid men jag märker att han är lojare än vanligt. Tror inte han har fått ut allt det "onda" än.
Därefter kände jag att det nu kunde bli svårt för Sverige att komma igen. Precis som Italien är Spanien ruggigt skickliga på att försvara en ledning.
Dock visade Sverige prov på stark moral när man fortsatte att pressa spanjorerna högt upp i banan. Åh känslan när Sverige gjorde 1-1 går inte att beskriva. Stoors inlägg till Zlatan som trots halvdan mottagning vänder bort Ramos som han vore en pojklagsspelare och skott mot bortre hörnet.
Spanien är skakade. De kommer snacka i pausen om att de måste tillbaka till spelet de hade första tjugo. Det är av största vikt att Sverige inte låter Spanien börja trilla boll i början på andra. Kan vi ta ledningen vore det optimalt. Ett Spanien som brukar bli darrigt i stora mästerskap kommer få stora skälvan och börja byta ut spelare, oavsett om de varit bra eller dåliga.
En inre känsla säger mig att det slutar oavgjort men självfallet hoppas jag på svensk seger. Det är heller ingen katastrof med förlust för vi har allt i egna händer inför Rysslandsmatchen. Än så länge. Ska bli spännande att se just Ryssland mot Grekland ikväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar