Det är en konstig känsla som sprider sig inom mig. Det är inte bara en känsla, det är flera. Det är idag som den emotionella berg- och dalbanan har premiär. En sju-åtta månader lång berg- och dalbana.
För en oinvigd är det omöjligt att förstå. Det är ingen idé att diskutera med en person som inte förstår. Som inte vill förstå. Som inte kan förstå. En person som förminskar och förlöjligar betydelsen av något som är så viktigt för så otroligt många människor.
Det vore en grov underdrift att säga att det är betydelselöst, oviktigt eller bara en lek. Det finns inga motsvarigheter i dagens samhälle. Inget som trollbinder, engagerar eller hänför så mycket som vad nu väntar oss.
I en värld där religionen tappar anhängare varje dag, i en värld där politik engagerar allt mindre så har framtidens entusiasmerande flammande och inflammerade graal premiär idag.
Jag förväntar mig inte alla oinvigda ska förstå eller acceptera det som nu kommer vara prioritet nummer ett för en stor del av Sveriges befolkning. Däremot kan man hoppas att de ska respektera.
Allsvenskan har premiär idag. En fem månader lång längtan och vånda är över. Idag tar spelarna sina första tävlingsinriktade steg på de gröna fälten runt om i Sverige. Idag börjar striden om att titulera sig som Sveriges bästa lag.
Vilka som vinner Allsvenskan kommer jag inte spekulera i. För mig är det endast AIK som är intressant och jag utgår ifrån att de ska vinna SM-guldet. Åh oavsett ur det slutar på planen och hur tabellen ser ut när serien är slut så vet jag vilka som är vinnarna redan nu.
De svartgula är överlägsna till antalet. Överlägsna i engagemanget. Överlägsna i kärleken till sin klubb. Sin tillhörighet. Idag går vi man ur huse och stöder vårat kära AIK. Närmare 30 000 personer kommer vi bli och det kan ingen annan förening i Sverige matcha. Så en sak har vi redan vunnit. Det kan ingen ta ifån oss.
De svartgula själarna möter i stor skara upp spelarbussen om några minuter. Det missar jag. När avsparken sker kl 15:00 är jag dock där. Igen. För snart tusende gången känns det som. Det är en känsla få förunnade. En känsla av att vara nykär, varje gång jag kliver in genom entrén. Nykär varje gång spelarna vandrar in på Råsundas gröna matta.
Glädje eller sorg, det vet jag runt klockan fem i eftermiddag. Glädje eller sorg vet jag när den 30:e omgången har spelats. Tills dess kommer livet vara en känslomässig berg- och dalbana. På gott och ont. På lek och allvar. Kärlek som aldrig falnar eller dör ut, är inte det den äkta kärleken? Är inte det den ultimata kärleken?
"När solen stiger över Råsunda..."
