Den inställda konserten från i mars blev så ääääntligen av. Åh så den blev av!!!
Jag vet inte vilka som var mest taggade. De dryga 17000 i publiken eller de fyra medlemmerna i Metallica. Mellan det att Machine Head spelat (med svenske basisten Patrik Jensen som gästspelare) och scenen riggades för "the main act" så var det en gryyym stämning i Globen.
Vågen rullade varv efter varv i närmare 10 minuter (lite väl mycket Hockey-Vm kanske?!) och gång på gång sattes ljudorkaner igång runtom. Mäktigt.
När så Ecstacy of Gold (Metallicas intro sedan decennier tillbaka) började spelas samtidigt som Globen mörklades steg ljublet till oanade proportioner.
I det svaga ljus som kunde skönjas såg man fyra siluetter komma löpande upp mot scenen och några sekunder senare drar helvetet igång på allvar när That was just your life öser igång konserten i totalt mörker. Eller sånär som totalt mörker.
En lasershow som skulle gjort självaste Jean-Michel Jarré avundsjuk kördes samtidigt och även om jag tycker det var småcoolt till en början så känns det inte Metallica med sådana grejer.
The end of the Line körs direkt på och nu är Globen stekhet! Utsikten vi har från våra platsen (1 våning upp) är perfekt och det var konserten igenom coolt ställe att vara på då man såg scenen grymt bra men även kunde följa golvpublikens rörelser och inlevelse.
For Whom the Bells Tolls är bland de bästa livelåtar som finns på denna planet och nu är publigen i total extas. Griiiiimt!
En helt underskattad låt från Black Album är Holier Than Thou men jag och lillbrorsan blev smått lyckliga och många äldre Metallicafans likaså.
Att följa upp det med One är som sockra grädden lite och eldshowen som körs under den inledande minuten är både mäktig och känns ända upp till oss. (Man undrade så smått hur de på scenen kände av det och speciellt de fyra gubbar som satt i specialstolar i upphängningen några meter ovanför scenen som styrde de spotlights som följde Metallicagubbarna konserten igen. Phu!)
My Apocalypse från Death Magnetic är ingen dålig låt live men ingen jag lyssnat sönder på skivspelaren direkt. Däremot följer de upp med Sad But True vilket förstås får publigen att gå bärsärk igen.
Welcome Home (Sanitarium) är en gryyym låt och Metallica gör den ännu grymmare live.
Judas Kiss som följer efter är helt ok men inte mer men då kastar de in The day that Never Comes vilket är en riktigt fin ballad från senaste skivan.
Därefter följer fyra låtar av ren j..la mangel och kärlek!
Master of Puppets är kanske den låt som är absolut grymmast någonsin när det gäller låtar som spelas live. Publiken hänger med i varenda ton, varenda stavelse, varenda riff. Nej, det finns en låt som är än grymmare men den avslutar konserten så den återkommer jag till.
Efter det allt folk tagit ut sig till 110% under Puppets så följer de upp med en av deras mest underskattade låtar. Blackened. Fy satan i gatan vilken bra låt det är. Om folk var helt slut av låten innan så var de medvetslösa efter denna.
Turligt nog hade därefter lagt in världens bästa ballad, ALLA kategorier, Nothing Else Matters, vilket gav publiken nog med andrum att samla kraft inför de avslutande låtarna. Allsången som sker i samband med Nothing Else Matters visar på den totala kärleken till detta övermäktiga band.
Enter Sandman har man studsat till så många gånger att en groda till synes är en sömngångare och publiken vaknar till överjävligt liv igen. Då drar man Diamond Heads gamla Am I Evil? som kan vara den bästa cover de någonsin gjort. (Jag håller Stone Cold Crazy som en annan favorit här.)
Därefter dammar man av Motorbreath vilket ger publiken precis den lilla lilla vila man behöver för att totalt gå apcrazy inför avslutande Seek and Destroy.
Seek and Destroy är och förblir den absolut bästa j..la livelåten någonsin i hela världshistorien. Den har ALLT! Tempot. Melodin. Riffen. För att inte prata om allsångseffekten. Inte en strupe är tyst när den dänga från debutalbumet Kill ´Em All körs på den högsta av nivåer som går. Samtidigt regnar det ned svarta badbollar i olika storlekar som hamnar på scenen och på publiken på golvet. MÄKTIGT!
Seek and Destroy, Master of Puppets och For Whom the Bell Tolls är de tre bästa livelåtarna ever. Oavsett band. Punkt! (Ok, Harvester of Sorrow är riktigt grym den med.)
På det hela taget en grym jäkla konsert. Värt väntan? Absolut! Betyg? 4,5 av 5 möjliga.
Jag har definitivt sett Metallica tajtare och mer samspelta men de hade haft ett uppehåll på nästan en månad innan denna show och det kan vara förklaringen till visst felspelande och lite taskig tajming emellanåt.
Ljudet i Globen var ok men jag tycker fortfarande att det är en ganska kass arena för konserter. Eller hockey för den delen.
Lars Ulrich på trummorna har fortfarande grymma problem på livespelningar medan Hammett var ganska säker denna afton. Trujillo är som vanligt säkerheten själv och satte inte ett finger fel på hela kvällen.
Dock så är Metallica i mångt och mycket James Hetfield. Utan denna karismatiske, halvt välsjungande och frenetiska karl skulle inte bandet vara vad det är. Hans texter är ofta otroligt tänkvärda och melodierna till många av låtarna är han pappa till och det är säger inte lite. De har nog en repertoar på ca 25-30 låtar som är riktigt riktigt grymma.
Jag, lillebror och mor var helt färdiga efteråt och det kändes som ett överjävligt gympass. Vi var inte ensamma om den känslan. Hockeykollegan Göran var helt slut och säkerligen även några andra av de Hansonbröder jag såg i Globen igår.
Gratis tischa fick man också innan konserten. Den anspelade på Hetfields magsjuka inför den inställda konserten och var ett smart drag av Metallica.
Detta var också den perfekta uppvärmningen inför Sweden Rock Festival om en månad. Nu har mitt konsertbehov stillats för ett tag. Inte för att SRF har några band av Metallicas dignitet detta år men det ska blir gryyymt skoj. Fast då ska jag ha digitalkameran med mig. Amatör som jag är hade jag glömt den igår. Surt värre då vyn från min plats var optimal.
Seek and Destroy gott folk. Seek and Destroy!
