Vilse i Pannkakan

Som framgick av den förra bloggen har denna dag varit den jobbigaste sedan operationen. En riktigt låååång och plågosam dag.

Efter ett nästan lika långt och plågosamt samtal med ena syrran, hon kan f-n konsten att jävlas med en vid fel tillfällen, var jag redo att ge upp dagen. Halsontet hade nått sin topp och jag var inte sugen på någonting. Kravlade mig ut i köket och tittade matt på allt som jag verkligen inte ville äta.

Började gå igenom skåpen paket för paket och där uppenbarade sig en påse med pannkaksmix. Tänkte först att det inte heller skulle gå att svälja men nu hade hypofysen redan bestämt sig. Det var det jag ville ha! (Hittade dessutom våffelmix och mannagryn!) Ok, det blir inte som riktiga pannkakor men med tanke på hur lite energi jag fått utav min kost de senaste dagarna skulle pannkakor framstå som rena proteinkäket.

Jag skojar verkligen inte när jag säger att det rann tårar nedför min kind när jag tog den första tuggan. Jag tuggade den så frenetiskt att det blev en rinnande sörja i munnen. Tillsammans med smörsmaken (ja, man kan krydda pannkakor med smör!) var det kanske det enskilt godaste jag ätit detta år. Torkade tårarna och lyckades få i mig tre pannkakor innan den numera förkrympta magsäcken sa stopp.

Mätt och belåten har jag sedan legat till sängs och sett Sverige spela uselt mot Ryssland i hockey. Hinna bli förbannad på två idioter som lever långt över sina tillgångar i Lyxfällan och än en gång fått vatten på kvarn gällande politiker efter Kalla Fakta avslöjat dem med att få ersättning från staten (OSS!!!) när de gjort privata resor.

Nu blir det någon sista rad i bloggen innan datorn stängs ned och det blir filmtajm i Woffes säng. Skulle vilja se en bra deckare nu när halsen verkar ha fått det motstånd den behövde, nämligen fast föda.

Livet går i en cirkel

Vaknade kl 06 imorse med än värre halsont än morgonen innan. Citodonet tar ca 30-45 minuter innan det ger effekt och de minuterna är de längsta på hela dagen. Kan knappt svälja saliven och även om hungern är omätbar kan jag inte få i mig någonting.

Livet här hemma är dessutom oändligt trist. Får för mig att jag ska in och jobba men värktabletterna gör mig sömnig och dåsig. Känner mig hög mest hela tiden. Sitter framför datorn och spelar managerspel samtidigt som jag flyttat in en av dvd-spelarna i datorrummet och ser på filmer som jag laddat ned men inte orkat se. Simultankapaciteten är på hög nivå.

Jag håller på att föra Leeds upp ur en gömd tillvaro i Engelska div 2 alltmedan jag gått igenom Jackass II, Dirty Sanchez II, Lonely Harts, Hollywoodland, Breaking and Entering, A Praire Home Companion, Death of a President, 9/11, Perfume - The Story of a Murderer, My Father´s Den, A Painted Veil och Stranger Than Fiction.

Hyllan med på runt 40 osedda filmer blir kontinuerligt rensad. Fortfarande en hel del filmer kvar men i den här takten har Leeds nått Premier League och jag gått igenom alla filmer innan måndagen kommer. En måndag då jag förhoppningsvis får vara på jobbet igen.

Jag vill komma ut ur töcknet, drogerna och smärtan. Jag vill inget hellre än att kunna vara fullt fungerande, vid fullständigt medvetande och kunna äta fast föda. Jag vet att allt har sin tid men jag börjar få allvarlig hemmaångest. Jag gillar inte att vara slav under smärtstillande piller som fördunklar mitt sinne och mina tankar. Jag vill bara vara Andreas, med eller utan halsmandlar.