Mormors 80-års dag

Mormor med sin blombukett

Åkte till mormor efter jobbet för att fira hennes 80-års dag. Mormor är ofärskämt pigg för att vara 80 år. Hon har alltid ett leende till övers. Alltid en historia att berätta. Det blir aldrig en tråkig stund med mormor. Eller mojmoj Ringrid som jag sa när jag var liten.

Hon hade haft gäster under dagen. Inte så få heller. Mormor är en populär person. Räknade till minst ett dussin använda kaffekoppar och fat. Åh då ska ändå inte de närmaste fira henne förrän imorgon.

Mormor bjöd på kaffe, kaka och tårta. Mumsigt värre. Vi pratade om både det ena och det andra. Blir aldrig en tyst stund i hennes sällskap. Hon har så mycket att tala om, att berätta. Som brukligt är får jag höra några citat och ord som jag uttalade när jag var liten. Jag kunde inte prata rent förrän ganska sent vilket gav upphov till många roliga stunder enligt mormor.

En fd kollega och vän, Ulla, kom förbi. Hon visste exakt vem jag var. Hela Kromtryck (mormors arbetsplats i många många år) vet vem jag är. Lilla Nenne. Han som inte kunde tala som rent. Alltid upphov till nya uttryck.

Min bukett på 80 tulpaner + krimskrams gjorde succé. Kändes skönt. Ville ju helst kunna närvara imorgon men hockeyn gör det svårt ibland. Lämnade mormor och Ulla efter att ha inspekterat presenterna hon fått.

På vägen hem blev jag påmind hur skört livet är. Utöver att mormor berättade om en i porten som tagit självmord en vecka tidigare, eller det var hennes teori i alla fall, så stod ambulans och polis mitt i vägen längst Bällstavägen. En Volvo S80, eller möjligtvis S60 med intryckt front var det första utöver blåljusen som jag blev varse. En man på ca 50-60 år låg på en brits med syrgasmask. Han var vid medvetande men omtöcknad. Vet inte om han var i chock men ögonen minns jag.

Förvirrade, frågande och smått undrande. Jag kunde inte se någon annan bil men på en sträcka av ca 30-50m var allting nedplöjt. Eventuellt har han väjt för en passerande på övergångsställe, eller någon som genat över vägen. Kan lika gärna ha varit ett rattfyllo men jag upplevde honom inte som sådan. Hur man nu ska kunna avgöra det på den lilla kort stund jag såg honom.

Påmindes som sagt hur snabbt det kan gå. Hur snabbt ett liv kan förändras. En tiondels sekund och hela din existens rubbas. Otäckt. Kallt. Främmande. Jag rös i kroppen när körde vidare.

Glad men samtidigt nedstämd. Glad över att det inte var jag som låg på britsen. Nedstämd över att åtminstone en människas liv ändrats radikalt. Självpåverkat eller inte så är det tragiskt när en människas existens på moder jord släcks eller påverkas av omständigheter som gör dem till en annan person efteråt. Jag är ryser fortfarande när jag tänker på hans blick. De ögonen glömmer jag aldrig.

Kan vi lägga ned världen?

Jag tror det hög tid att lägga ned världen nu. Precis som en dålig tv-serie som inte håller måttet läggs ned borde vi nog börja fundera på om det inte vore bättre med ett nytt Bing Bang.

Skådespelarna, regissören och manusförfattarna får sparken när en tv-serie läggs ned. Så även statisterna.

Vem som skrivit Tellus vet jag inte, en del påstår att det är gud. Regissören, eller rättare sagt regissörerna har varit många. Allt från de gamla grekerna, till romarna, till hunnerna, till USA osv osv. Skådespelarna, eller i detta fall statisterna, ja det är vi det. Vi vanliga dödliga som sällan syns eller märks.

Vi nyttjar jordens resurser till bristningsgränsen men vill inte avyttra vårat eget leverne. Ja, rädda världen vill vi alla men ingen gör egentligen något åt det. Jag är definitivt inte bättre jag.
Vi står på randen till en katastrof där jorden inte längre orkar med dess habitanter. Djuren kan vi knappast skylla på. De har levt på sitt sätt i tusentals år och inte påverkat jordens befinnande särskilt mycket. (Skulle vara kossornas fisar då...)

Människan dock, den har förändrats. Knappast till det bättre. Vi utnyttjar hänsynslöst naturresurserna på denna planet. Drar all olja ur jordens innanmäte. Förpestar syret i atmosfären. Smutsar ned vattnet som är upphovet till våran existens. Vi exploaterar allt som går att exploatera och inte bara i lagom dos, nej, vi ska allt dra det till bristningsgränsen.

Jag personligen bedrar mig själv att vara en människa med samvete för att jag har några autogiron som drar några hundringar per månad till utsatta barn, tredje världen och klimatet. Men, vad GÖR jag egentligen? Inte mycket. Jag lever precis som de flesta andra invånarna gör i industriländerna. Jag lever på att utnyttja jordens resurser. Jag är en bidragande orsak till allt kommer gå åt helvete förr eller senare. Det är detta jag vill lämna i arv till mina kommande barn och barnbarn. Snacka om att ge dem en redan skrapad nitlott.

Du, ja just du, som läser detta nu är inte bättre du. Tror du det lurar du dig själv. Bedragarens ansikte är inte mer än en spegel bort. Se själv.

Utvecklingsländerna har inte resurser nog att lika hänsynslöst förstöra jorden. Fast vänta bara. Vänta tills även de har en levnadsstandard som liknar våran egen. När den delen av befolkningen, vilket är majoriteten, börjar efterapa oss då ska ni få se på jordens trötthet. En jord som gjort allt för att blidka oss människor med rikliga naturtillgångar, vackra landskap, syret vi andas, vattnet vi dricker. När jorden tröttnat på oss drar den in alla resurser. Där står vi, statisterna. Utan jobb. Utan jord. Utan liv.

Jag tänker på Metallicas Seek and Destroy när jag tänker på människan. Seek and Destroy...

Grattis människan. Du lyckades utplåna dig själv. Smartskalle!