Woffes version av 300, snart i en blogg nära dig

Mitt 299:e blogginlägg. Jag är glödhet! Typ.

Hade tänkt blogga till om en speciell sak som skedde ganska exakt 23:52 lördag kväll. Dock strejkar verktyget för att lägga upp bilder just nu så jag avvaktar till imorgon. Om jag nu minns vad det va jag skulle blogga om.

Hockeyträningen ikväll gick riktigt bra. Åtminstone för mig själv. Det var första träningen sedan typ i april förra året som jag kände mig 100%. Orkade mycket, presterade mer än tidigare. Vad det innebär i verkligheten och i jämförelse med andra hockeyspelare, ja det låter jag vara osagt.

En kvällsmacka får det nu bli och sedan bums i säng. En mödosam dag på jobbet väntar imorgon. Sov gott Sverige!

Stress utan orsak?

Upphov till stress?

En utav kvällsblaskorna har idag en 44-årig kvinna från Limhamn i blickfånget. Hon har blivit sönderstressad utav Facebook påstår hon. Min undran är : Är detta en grund för att känna sig stressad och pressad?

Enligt kvinnan känner hon stor press & stress att ha lika många kompisar/vänner som vissa utav hennes kontakter på FB har. *suck* Helt ärligt. Är man 44 år och måste tävla om vem som har flest kompisar så är man inte riktigt helt rätt gängad där uppe. Känns som en indian eller två lämnat kanoten.

Till att börja med så har de flesta som har över 50 kompisar/kontakter lagt till folk som de känner på ett eller annat sätt, inte nödvändigtvis att de verkligen är en kompis eller vän. Personligen är jag uppe i över 130 personer nu och erkänner villigt att många utav dem är personer som jag har mycket liten eller ingen kontakt med idag. De är ju tillagda för att man lättare ska kunna hålla kontakten med varandra ev i framtiden. Uppdatera sig på vad som hänt i respektives liv osv.

Sedan beror det väl faktiskt på hur aktiv man är i livet i sig. Har du t ex lagidrottat är chansen stor att många fd lagkamrater är med på FB. Jobbat i ett yrke där man är flera hundra personer. Ja, då har du ju vips ca 30 kontakter bara där. Är du med i någon kulturell förening eller dylikt, ja där tillkommer några till. Osv osv osv.

Att tävla i antalet vänner/kompisar är enkom patetiskt och löjligt. Att dessutom vara över 40 bast och känna så gör saken än värre. Trodde man mognade på ålderns höst.

Till damen i Limhamn säger jag bara : Var glad för de vänner/kompisar du har i det verkliga livet. Hellre två-fem riktigt bra vänner än tio kompisar där kontakten är ytlig. Cybervänner i all ära men det är trots alla IRL vi lever större delen av vårat liv. Gör det oftare istället så ska du se att allting känns mycket roligare. Om inte annat, börja lagidrotta, gå med i en teatergrupp eller byt till en arbetsplats med flera tusen anställda. Vem vet, kanske du kommer upp i 500 vänner på FB innan du vet ordet av.

Trafikvett - av alla inblandade

"Vanligt" scenario i trafiken.

Ovanstående bild är inte helt ovanlig i trafiksverige idag. Vilken kategori av trafikant som skall hållas skyldig går att debattera om.

Jag sällar mig till två av kategorierna. Bilförare och gångtrafikant. Har ingen cykel. Det som är påtagligt i trafiken är omedvetenheten om andras närvaro. Att sitta i en bil och vara ouppmärksam är oftast ingen större risk. Såvida du inte kolliderar med en lastbil förstås. Att som gång- eller cykeltrafikant vara ouppmärksam kan få katastrofala följder.

När jag kör bilen så svär jag ofta åt cyklister och fotfolk. De verkar ha noll koll på att en plåtlåda på 1,5 ton kan krossa dem totalt och dessutom ha noll koll på att en bil inte stannar på 1½ meter. Kör man i tättbebyggt område kör man sällan snabbare än 30 kmh, möjligtvis 50 kmh om det tillåts. Självklart låter jag blicken röra sig från höger till vänster och tillbaka hela tiden för att upptäcka ev gångtrafikant som vill gå över oövervakat gångställe. I 95% av fallen stannar jag. Är personen ifråga fortfarande några meter ifrån övergångsstället hinner jag oftast passera.

Däremot är det helt omöjligt att hålla reda på folk som formligen rusar ut på övergångsstället. Utan att kolla sig för, utan att ens tänka tanken att en bil kanske inte hinner stanna. Kvinnor med barnvagn är nästan värst. "Jag har barn, jag går före allting annat." Jo, det måhända. Men snälla människor. Tänk efter lite innan den attityden tar över helt. En bil är en bil. Hård och kall. En människa är en människa. Mjuk och varm. Vem tror du far mest illa om ni stöter ihop?

Det går inte att ha den attityden gentemot bilar och dess förare. Jag tror det är en rätt klen tröst att få ut skadestånd eller sätta en person i fängelse när man är invalidiserad för resten av livet, alternativt begravt sitt barn.

Jag ser dock att många av de bilburna spelar ett farligt spel där de chansar på att hinna över innan personerna på övergångsstället börjat passera. Eller skiter i att stanna vilket för mig är att leka med andras liv. Det handlar om en symbios. Ett samarbete mellan bilförare och gångtrafikant. Allt som oftast visar jag tydligen med en handgest att de kan gå över utan att riskera livet och oftast får man ett tack tillbaka via handen eller huvudnick. I detta scenario är alla vinnare.

Värst av de tre trafikantarterna är helt klart cyklisterna. De som tror att cykeln skyddar dem mot bilar och som tror att de klarar sig oskadda även vid kollision med gångtrafikant. De kör som idioter och låter enkom de regler som passar dem spela in. Kör de bland bilar skiter de fullkomligt i rödljusen, då gäller de inte. Kör de på trottoaren sicksackar de bland fotfolket och kör gärna mot rött även på övergångsställen. Cyklister är verkligen det svarta fåret i trafiken.

Har sett så oerhört många incidenter där cyklister varit orsaken till kollision. Mycket sällan behöver de stå till ansvar för sina handlingar. Mer oansvariga människor får man leta efter. Bristen på respekt för fotgängare eller bilförare är påtaglig. Dessutom i det hopplösa modet cykelbyxor och i vissa fall hjälmar så töntiga att de inte ens skulle kunna skänkas bort.

Cyklar måhända är miljövänliga, men dess förare är bland de oansvarigaste grupperna i detta samhälle.