Dessa små härliga varelser...

Lilla Ebba poserar framför kameran

Under lunchen med Steffi diskuterade vi lite kort kring barn och deras födelsedagar. *hjälp* Ju äldre man blir desto fler av ens vänner skaffar barn. Att hålla reda på alla dessa och dess födelsedagar är ju helt omöjligt. Åtminstone för mig.

Lilla Ebba ovanför är Tommy & Annicas lilla tjej. Enligt min värld ska hon inte ens ha fyllt 1 år än. Min värld stämmer dock inte alltid överens med andras. Birthday.se kunde inte hjälpa mig heller. Endast personer födda 16 år och uppåt finns med där. Nu fick Ebba bli modell här idag, mest för att hennes fyndiga mamma har en egen blogg. (Se länken bredvid. Annica, dags att uppdatera!)

Mitt snillrika system är att ha vänner och bekantas födelsedagar i mobilen. Jag får signal när de fyller år och kommer på så sätt ihåg när de fyller år. Åh hur mycket de fyller. Men. Jag måste ha dem som en post i kontaktboken för att kunna lägga in det i mobilkalendern. Så idiotiskt! Spädbarn och barn har ju inga mobilnummer! Eller?

Alltså, jag ska nu försöka mig på alla barn som jag omges av i min bekantskapskrets. Kommer gå åt pipsvängen men jag gör ett försök.

Ebba (fast den var ju lätt denna gång), Thim, Tess, Albin, Ella, Julia, Wilma, Zack, Jasmine + en unge till från samma person men har totalt hjärnsläpp här, Tilde, Flavia, Anton, Liam, Liv, Anton igen. *phu* Det är dem jag kommer på bara sådär. Sedan finns det en drös med ungar till i bekantskapskretsen men jag håller mig till dessa till att börja med. 16 kids bara där. 16 födelsedagar att hålla reda på. Joråsåatt...

Nåväl, jag kanske blir bättre på det där när jag själv blir pappa. Om jag blir pappa. Finns ju inga garantier direkt och ännu har ingen kvinna anmält sig som försöksperson. Eller övningsdocka.

Nej, nu åker jag hemåt istället. Sugen på semla...

Dagens lunchskvaller

Tog mig de hela tre våningarna ned, genade över Mäster Samuelsgatan och därefter fyra våningar upp till Mezzo. En lunchrestaurang på Åhléns känd för sina goda risottos.

Precis när jag anländer gör mig lunchdejt likadant. Steffi, till dagen klädd i mössa och allt, ler sitt vanliga avväpnade leende och vi kramar om varandra. Vi har inte setts sedan nyårsafton.

Lunchen skedde på hennes initiativ, säkerligen bereonde av samvetet. Har försökt få till en träff med henne och karl hennes men de är så fruktansvärt upptagna på helgerna att man får boka upp dem ett halvår i förväg om man ska ha en chans. Snacka om att lyckas leka upptagna.

Dessutom fyller Steffi år nu på lördag men Björn (karln hennes) har något hemligt på gång så det var inte aktuellt med något party. Å andra sidan, 33 bast är inte så mycket att fira egentligen. Vad Björn har för planer visste inte Steffi. Inte jag heller. Eller, jag vet så mycket att jag inte ingår i planerna. Förstår det inte. Hur ska vårat förhållande utvecklas om de inte berättar något för mig?

Steffi uppdaterade mig på de senaste nyheterna. De var ju ute och firade en gemensam barndomsvän för några helger sedan, samma kväll som jag var på 50-års fest.

Vi hann även avhandla ämnena skola, mode, ungdomar och vattenläckor. Det sistnämnda pga att Per & Sara (där jag firade nyår) har omfattande skador i sin lya efter det att stambyte skett och nu är det världens cirkus i deras hus. Advokater inkopplade och hela köret. Tycker synd om dem. (Fast de har ju mina sällskapsspel att roa sig med förvisso...)

Steffi är chefredakör för Regeringskansliets interna tidning. Fick mitt första exemplar och titt på den utav henne. Som branschinsatt (arbetar ju på förlag så även om jag inte är journalist kommer jag i kontakt med många tidsskrifter) så är första intrycket att den är sobert utformad. Lagom dämpad men ändå med varma och förtroendeingivande färger.

Artiklarna är kanske av störst intresse för dem som arbetar på Regeringskansliet men intervjuen med Karin Pettersson, chefredaktör för samhällsmagasinet Fokus, är intressant. Likaså krönikan av Marie-Louise Hallström som behandlar ämnet maktspråk.

Annonser förekommer inte, det är ju en intern tidning. Fast som den mediasäljare man är så ser man framför sig direkt en packningsgrad på 50% med potentiella annonsörer. Målgruppen som läser tidningen är idealisk för många företag och dess produkter. Penningstark, samhällstoppar och beslutsfattare. Mumma för vilken marknadschef som helst.

På minussidan ska sägas att tempot i tidningen inte är någon höjdare och att ingångarna inte är särskilt attraherande. Men så är det ju inte en vecko- eller dagstidning heller så puls och intresseväckare är nog inte i fokus.

Vi åt båda risotto så klart. Välsmakande som vanligt men rostbiffen som servererades till var senig och tråkig.

En blond kvinna i mitten på 20-års åldern visar tidigt intresse för mig men intresset avtar vart efter minuterna går. Hennes initiala stirrande får mig att undra om vi träffats i andra sammanhang tidigare. Kan inte minnas hennes ansikte.

Tur att jag väntade med att läsa tidningarna till efter lunchen. Expressens nätupplaga har en artikel om att diarré kan botas med egen avföring upplöst i mjölk. Fy f-n! Känns inte som om jag kommer blir hungrig något mer idag. Varm mjölk med semla, det vore dock något det...