Vila i frid Dino lilla

Dino i min famn en sista gång. Saknar dig killen!

Det är inte bara människors övergång från liv till död som berör. Ibland blir vi smärtsamt uppmärksammade på hur mycket ett husdjur kan betyda för oss. Fast Dino var inte bara ett husdjur. Han var så otroligt mycket mer än så.

Systers och svågers lilla Jack Russell som uppnådde en ålder av åtta år somnade in igår. Med hjälp av veterinär. Dino fick en propp i hjärnan för 1½ vecka sedan och efter samråd med veterinärer i söndags beslutade sig Irene & Romeo för att inte dra ut på Dinos lidande. Han skulle aldrig återhämta sig från proppen och något drägligt liv skulle inte gå att ge honom.

Denne otroliga "stora" lilla hund som skänkt så mycket glädje, skratt och tröst genom åren finns inte längre bland oss. Hund och hund. Dino var mer än så. Han var något helt annat. Älskad vän. Älskad familjemedlem.

De enda egenskaperna som skiljde honom från att vara människa var hans oförmåga att tala och att han gick på fyra ben. Ok. Hans bordsskick och toalettvanor lämnade kanske också en del övrigt att önska.

Normal livslängd för en JR är mellan 12-15 år och således "berövades" vi Dino alldeles för tidigt.

Utöver att jag själv åkte ut var båda mina systersöner där. De valde dock att åka innan veterinären kom. De kanske gjorde rätt val.

Vi hade redan gråtit och sörjt tillsammans men det som komma skulle tog bra mycket hårdare än jag hade förväntat mig.

Syster, svåger och jag klappade lugnade och höll om lilla Dino som mot slutet verkade alltför medveten om vad som skulle ske. Han var stark i kroppen. För stark. Bedövningssprutan tog längre tid att verka än veterinären sagt och tårarna rann längs våra kinder när Dino desperat försökte visa sig stark nog att undslippa den nästkommande och slutgiltiga sprutan.

Dino hade varit tapper proppen till trots. Han kunde under sista veckan inte se på ena ögat medan det andra ögats syn var kraftigt nedsatt. Hans nos svek honom med alla dess receptorer och han kunde inte äta för egen maskin. Frustrationen till trots visade han prov på enorm livsvilja och samma tillgivna kärlek som han alltid gjort.

Dino var en helt underbar vän, följeslagare och familjemedlem. Alltid lika nyfiken, social, människoälskande, tröstande, värmande och kärleksspridande.

Jag har tagit hand om denna lilla krabat otaliga gånger under åren och alltid haft en kärlek till honom som är svår att förklara. Dino hade alltid älskat mig så som jag honom. Mycket tack vare att jag alltid tog mig tid med honom. Alltid pussats, gosats och kramats med honom. När han var med mig fick han sova i sängen och han la sig alltid så nära han kunde. Helst på mig om han kunde.

Hur många gånger jag vaknat mitt i natten av att hans lilla nos legat tryckt mot min hals, mitt ansikte eller i min armhåla vet jag inte. För att inte tala om de gånger han legat mellan mina ben och vilat sitt huvud längs min ljumske. Han var så otroligt tillgiven, hängiven och kärleksfull.

Visst kunde han vara bångstyrig och oregerlig emellanåt men varje gång han la sitt söta lilla huvud på sne och tittade på en med sina insiktsfulla, söta små ögon så smälte ens hjärta.

Detta inlägg kanske blir osammanhängade och ologiskt men jag kan inte hålla tankarna samlade och även nu strömmar tårar längs mina kinder. Dino saknas mig och för tillfället gör det väldigt ont.

Insikten att Dino aldrig mer kommer i full kareta för att hoppa upp i min famn när jag anländer till syster känns overklig. Vetskapen att han aldrig kommer sova med sin fuktiga nos emot min hals känns overklig. Att Dino aldrig mer kommer trösta och älska känns mer än overkligt.

Dino kommer att begravas vid lämpligt ställe på systers marker och hans ande kommer alltid finnas där. Hans ande kommer alltid vara närvärande när jag är där och jag kommer minnas honom för den underbara vän och familjemedlem han var.

Vila i frid Dino lilla. Vila i frid i en förhoppningvis underbar hundhimmel.