Drömma - En mänsklig rättighet

Drömmar. En utav de få saker som vi alla människor delar. Alla drömmer vi, oavsett vi vill eller inte. Nu talar jag inte om allmänt dagdrömmande egentligen, även om det är ganska trevlig emellanåt.

Lördagen passerar med stormsteg. Precis som alla andra dagar bara att helgen är kortare. Ringde min storebrors änka för att diskutera julen en smula och våra släktrecept för sill. Släkten gör den grymmaste sillen som går att skapa, går aldrig att få nog. Jag ska ta med mig just sill till våran improviserade jul med kollegorna nästa fredag. Några recept kan jag utantill, andra inte.

Tog mig ned till ICA Maxi i Solna. Gick skeptiskt runt och kikade på deras datummärkning. Kan man ens lita på att mjölkens bäst före datum inte blivit tippexat och att de målat på ett nytt. Gned med tummen över datummärkningen men det kändes äkta. Synade noggrant köttet innan jag valde en fin bit entrecôte.

Noterade fyra-fem till riktigt söta/snygga tjejer/kvinnor. De är överallt. Vi är lyckligt lottade i detta land. Eller, andra är. Ingen utav dem är ju ihop med mig vad jag vet. Papperskassen visade jag vara full efter en halvtimme. Funderade noggrant om jag behövde något mer. Nej. Tog mig till kassan för självscanning (älskar självscanning, så enkelt, så smidigt.) och betalade dryga femhundringen för innehållet.

Väl hemma skulle jag avnjuta en god öl och kolla på favoritlaget i Premier League. De spelade så uselt att jag stängde av efter 60 minuters spel. Började fundera på maten för kvällen och tog fram råvarorna. Entrecôten var lätt att skära igenom, så mör och fin. Potatisen skalades och lades i vatten. Västerbottenost är framtagen, likaså vitlökssmör. Mm, det blir potatismos med entrecôte, det är så gott.

Kollade igenom hyllan med osedda filmer. Fem kvar. Kände för något lättsamt och valde ut No Reservations med Zeta-Jones. Romantisk komedi som utspelar sig i kökets och kockarnas värld. Perfekt. Inte ens halvvägs in blev jag hungrig av all god mat de tillagade och öppnade en flaska rött vin. En utav få vinster i jobbets vinlotteri.

Självklart fann de varandra till slut. Som vanligt med vissa tårar, förvecklingar och hårda ord, men de fick varandra till slut. Som alltid. Det var då jag började fundera på varför vi människor egentligen gillar romantiska komedier? De är ju i princip värre än science fiction. Åtminstone mer troliga att aldrig hända.

Fast det är ju just därför vi kollar på film och läser böcker. För att få vara med i en värld som vi aldrig själva kommer leva i. Situationer som vi aldrig kommer vara del av. Ett liv som vi själva aldrig kommer att leva. Sorgligt, fast samtidigt sunt och uppfriskande. Tänk om livet vore som en romantisk komedi?

Det kanske just är dessa drömmar och självbedrägelser som gör att vi faktiskt finner lyckan, oavsett man gör det tillsammans med någon eller självt. Kanske.

Nu sitter jag här med ett glas rödvin och skriver, som vanligt. Ja, fast normalt sett utan vin då. Potatisen kokar i köket. Entrecôten väntar, uppskuren och vackert röd. Ska eventuellt möta vännen Linda när hon slutat jobba. Hon ska ut med sina arbetskamrater på restaurangen, eller, efter ikväll fd arbetskamrater. Vill inte göra henne besviken samtidigt som min energi är begränsad. Likväl som jag dricker några glas vin hemma kan jag göra det på krogen. Tänker på morgondagen dock. En hel dag i bakfyllans tecken har jag då rakt ingen lust med. Speciellt inte med två fester nästa helg att återhämta mig ifrån.

Nåväl, behöver inte ta beslut om det nu. Det löser sig. Allting löser sig, det vet vi alla. Eller hur? Har man åtminstone den inställningen så är det bättre än att tänka tvärtom. Hellre dagdrömma än inga drömmar alls. Hellre en fantasi som gör ditt sinne alert och vaket än en verklighet som gör ditt sinne slött och negativt.

Tror potatisen är klar nu, äntligen.

Au revoir mes amis