Började på allvar tro att något gått snett med operationen. Uppvaknandet imorse var allt annat än milt och halsontet var värre än tidigare. Dessutom under så lång tid.
Lyckades masa mig in i duschen, det kändes lyxigt och uppfräschande med schampoonering och duschcreme. Staplade på ostadiga ben ned till centrumet och hade bestämt mig för att tillaga äkta pannkakor denna afton. Utav bara promenaden fick jag feber. Var helt färdig när jag kom hem och släppte bara kassarna innanför dörren och gick och la mig i sängen. Smärtan i halsen och utmattningen gjorde mig gråtfärdig.
Jag var redo att ge upp. Ge upp vad vet jag egentligen inte men fick för mig att kapa huvudet längs axlarna skulle vara en bra idé. Mitt upp i allt detta så ringer förstås syster yster och håller låda. Jag hade god lust att smälla till henne efter någon minuts samtalande där frågor som "Gör det ont?" "Ska du inte ringa läkaren?" m fl dök upp.
Då jag inte var på humör för att samtala med någon fick jag till slut nog och lyckades frammana min sista krafter till att skälla på henne, trots hennes välvilja. Att bli förbannad på henne är inte svårt, eller hennes gubbe. Problemet är att de är så förbannat lojala och bryende så hotet som kom efter mitt lilla utbrott var att de skulle komma förbi imorgon om jag inte kände mig bättre.
Vet inte om det var hotet om besök som gjorde det eller inte men efter jag lyckats klämma i pannkakorna så har jag faktiskt känt mig helt ok. Halsen gör inte alls lika ont och febern verkar tillfälligtvis vara borta åtminstone. Återstår att se om det fortsätter så. Är lätt orolig för hur jag kommer känna mig när vaknar imorgon. Är lätt orolig för ett besök av de två snacksaligaste människorna på denna jord.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar